SE ALLA INLÄGG.

• Januari 2012
• December 2011
• November 2011

Veckans Ramundbergare är Anders Robertsson. En man i sina bästa år och med barnasinnet i behåll.
Du ser han oftast med skidor på, självklart med en kamera i närheten och ett leende på läpparna.

_______________________________________________

En kärlekshistoria

Den senaste tiden har jag haft förmånen att få samarbeta med Ramundberget för att göra fotouppdrag och guidade fjällturer.

Men jag ska börja där min ”kärleksaffär” med Ramundberget startade! I början på december 1978 reste jag, en passionerat skidintresserad Stockholmskille, till Storlien för att gå på skidlärarkurs.
Kursen var den första i Sverige för skidlärare som skulle arbeta professionellt på olika fjällanläggningar.
Jag ska inte gå in på detaljer men det blev en mycket händelserik vecka på Storliens anrika högfjällshotell. Jag fick många nya vänner som jag fortfarande, 33 år senare, umgås med!

Kursens yngsta deltagare var Pär Agaton ”Pelle” Norberg från Ramundberget, 17 år och en gudabenådad skidåkare.
Pelle var ju så gott som uppvuxen i pisten och han åkte på sina 210 cm Kneissl White Star utan den minsta ansträngning (det såg i alla fall ut så!).
Min alpina uppväxtmiljö var lite torftigare, med idog träning i Sigtunaskolans teknikbacke (liftlös!!) och sporadiska resor till Sälen och Duved på loven.
När kursen i Storlien var slut blev jag bjuden hem till Pelle i Ramundberget. Jag bodde hos Pelles föräldrar Astrid och Holger ett lappkast från Ramundbergets backar och fick möjlighet att delta på Skidlärarföreningens fortbildning för skidlärare som pågick just då, Pelles farbror Erling Norberg var ledare för den grupp jag åkte med.
Det var som vanligt väldigt mycket snö och vi åkte bland fjällbjörkarna i skogen.
Min erfarenhet av lössnöskidåkning var obefintlig och mina skidor gick i stort sett rakt fram och jag kunde bara avundsjukt titta på Erling som dansade ner i lössnön.

Tio år senare flyttade jag till Funäsdalen och arbetade som skidlärare i Ramundberget, hade slipat ordentligt på lössnötekniken, så den här gången gick det lättare att navigera ner mellan fjällbjörkarna.
Nu är det 2012 och drygt 33 år sedan mitt första besök på den lilla fjällorten vid vägens ände. Kärleken har inte rostat! Det känns som ett privilegium att få arbeta i fjällen här.
I sommar blir det nya vandringar med gästerna på Fjällgården. Kanske gör du som jag gjorde; börjar med den underbara skidåkningen bland fjällbjörkarna och hittar sedan sommarfjället med sköna vandringar och magiska vyer.

Och du är givetvis välkommen att följa med mig på en fjällturtur i underbara Ramundberget!

Anders Robertsson

Lennart "Lelle" Johansson, en riktig Ramis kille med sitt säte på Gotland och i Stockholm. Tillvardags är han föreståndare på Hassela Kollektivet Klintehamn och Solrosen. En man med många strängar på sin lyra och ett hjärta av guld.
_______________________________________________

Hej, ALLA som har lyckan att vara eller vilja bli Ramundbergare!

Tänk Er att få förmånen att skida ut det gamla året och skida in det nya året i Ramis.

Jag hade tyvärr inte själv möjlighet men mina söner och barnbarn hade lyckan att få göra detta. De höll far o mor underrättade om alla ljuvliga snöiga upplevelser, de var med om.

Ni ska veta att mina söner har sedan 1986 med glädje och självklarhet valt bort andra skidställen i Sverige till förmån för Ramis. Orsakerna är att de alltid blivit väl mottagna både av naturen och dess personal.

Vi som familj har tack vare det Ramis har haft att erbjuda under våra besök har gjort att VI tagit Ramis till våra hjärtan.
Nu har barnbarnen under några vintrar tagit sina första snowboardåk i Ramis, så klart är de också sålda på Ramis.

Till Er som inte har upptäckt Ramis som skidort vilja uppmana Er att göra detta.
Ramis tilltalar så många sinnen. Först natursnön, alltid backar i utmärkt författning, utsökt mat, goda viner, den betagande naturen och sist men kanske en av de viktigaste sakerna det jättefina och omtänksamma mottagandet man får av personalen i Ramis.

BARA ÄKTA VARA, ska de vara!
Lelle Johansson Ramundbergare.

Får vi presentera - Erik Wünsche
Projektledare och Uppsalabo som är med och driver reklambyrån Ruth på Kungsholmen i Stockholm. Han har tillbringat många sportlov (vecka 8) i Ramundberget. Och några After Ski 1000 också. Säger att han är grymt avundsjuk på alla som får bo hela året i Funäsfjällen men vill hellre beskriva sig själv som seglare än skidåkare.
_______________________________________________

Ett hedersuppdrag kände jag när jag fick frågan om jag ville skriva under rubriken ”Veckans Ramundbergare”. När jag nu många veckor senare sitter framför datorn, låter det mer som ett luncherbjudande.

Men det är klart. Hamburgare på Rudolf, wallenbergare på Solbrännet, en kleening på Tusen, björncarpaccio på Mor Britas eller varför inte blodpudding på Agaton. Ekologisk och närproducerad. Det är ju inte så dåligt.

När jag tar paus i skrivandet och ger mig ut i ett regnigt, januarigrått och mörkt Stockholm, möter jag två italienska tågluffare med stora ryggsäckar. De står och pratar med en äldre dam. Var kan man hitta en bra lunch? Jag tänker att de har kommit fel. De skulle ha fortsatt norrut. Till Funäsfjällen. Till Ramundberget vid vägs ände. Där kunde de få en bra lunch.

Erik Wünsche

Nej då, ingen fara.
Inte är detta första veckan på sista året.
Vad som än prånglas ut från New Age-lägren om kalendrar som tar slut och profetior att jorden upphör detta år.

Intressant nog ser tydligen Hopi-indianerna själva ganska odramatiskt på en kommande ”tid av förnyelse”. Medan många i väst får mysrysningar av den gamla profetian.
Vad är det då som lockar och fascinerar med att det man tar för givet, istället ska kunna tas ifrån en? Att allt det som man betraktar som självklart istället kan försvinna.

Kan det vara så att många av oss innerst inne inser att mycket av det som vi laddar våra liv med, egentligen inte är speciellt upptändande. Att mycket av jakten på bekräftelse och framgång pågår för att man inte riktigt vet/vågar/vill ta sig an det som egentligen räknas. För vad är det som ska räknas, och av vem?

Ärligt talat. Vi provar en lite tankelek: Blunda och tänk om det nu vore första veckan på sista året. Vad är det då i ditt liv som du skulle se till att ägna dig åt?
Var skulle du lägga din energi?

Är det att återigen lobba för att du får den där befordran som borde ha varit din för länge sedan om inte HR var så inkompetenta?

Är det att återigen hålla god min medan du imploderar när svärfar för sjuttisjunde gången säger att din älskade hustrus första pojkvän/älskade makes första flickvän var så mycket mer händig än du?

Är det att oroa dig för att barnen inte ska komma in på rätt skola. En skola med de värderingar som bäddar för att dina barn ska göra exakt samma misstag som du och inte heller lära sig av sina erfarenheter?

Är det att återigen välja att jobba under helgen, eftersom du inte litar på en käft av dina anställda och ingen annan klarar av någonting. Därför får din partner och barnen själva åka upp till Ramundberget medan du kommer senare, mycket senare?

Är det att sura över att grannen återigen lyckats bättre både med sina julprydnader, bilköp och i höstas tog sig tid att skörda sina frukter och sedan irriterande stolt bjöd er grannar på egen must?

Nej, inte skulle du det.
Du skulle, tror jag, snabbt se till att berätta för dem du älskar att du faktiskt älskar dem. Mycket. Sedan ser du till att njuta av all denna kärlek som finns inom och runt omkring dig. Och kommer du på medan du rannsakar ditt hjärta att där inne är lite väl tomt, så ser du till att snabbt gå ut i världen för att visa den hur skön och älskansvärd du är. Du vill ju leva fullt ut, medan tid är!
Du blir modig och ärlig.

Vill du verkligen ha den där befordran så ber du HR informera dig rakt på sak om vad du behöver göra för att komma ifråga.

Du säger till svärfar att du med dina händer uträttar stordåd som din älskade hustrus första pojkvän/ älskade makes första flickvän aldrig var i närheten av…

Du tänker att dina barn är ju underbara oavsett vilken skola de kommer in på (dessutom kommer studiemotivationen vara rätt låg generellt under detta sista skolår. Förutom för de skolor som smart inrättar ”Livsvisdom” och ”Meningen med livet som var” och ”Så släpper du bäst taget” på schemat.)

Du planerar ditt jobb i god tid, och inser att mycket går att delegera till dina härliga medarbetare som du har ett sådant fint förtroende för och åker upp tillsammans med familjen till Ramis för en underbar vecka hela gänget.
Du smakar glatt på grannens must och njuter av varje liten droppe. Tänk vad fantastiskt att jorden gett oss sådana gåvor! Tänk vad livet kan vara rikt!

Sedan öppnar du ögonen och känner en djup tacksamhet att detta inte är första veckan på sista året. Utan första dagen på resten av ditt liv...

Av Margita Ingwall

Jul. Igen.

Högtidernas Högtid som egentligen aldrig legat speciellt högt på min topplista av årets dagar värda att firas.

Låtsascynisk som jag är blir man lätt illamående vid konstaterandet att JulAfton gått från celebrering & hyllning av JesusKristusFödelse till ren barock shoppinghysteri med krav & förväntningar som ledord. Julevangeliet, den prydligt utplacerade morgongröten till gårdstomten & änglaölen är numer hellre skrönor än tradition.
Istället piskas dagen av HelloKittyhöga minimaterialister radiostyrda av Toys-r-Us...
Nåja.
Så illa är det inte.
Har personligen inte en aning hur julevangeliet lyder eller vem som ska svepa den där änglaölen.

Men udda är de. Högtiderna. 24 högintensiva timmar då vi ska frossa i galna korsningar av vitlökssill, senapsgriljerad skinka, kaviarägg, sockersaltad lax & lutad långa. Oavsett om det är påsk, midsommar eller jul bönar vi efter korta korvar & överkokt brysselkål. Vem var det som satt denna bisarra smakkombo? Det enda som de facto torde vara äckligare är grillad korv med räksallad. Men det är en annan historia.

Men sur då?

Inte.

Ligger på golvet & sippar på ett glas trippelmalt MonkeyShoulder. Sista handen lagd på julklappsinslagningen och något som liknar julefrid har sänkt sig över kvällen. Imorgon går välfylld kärra mot urskogarna i Fuske & en CarlLarssonJul är målad på tapeten. All in.
Min första lediga jul på 11 år. Inga dubbla sittningar, ingen catering med missad Västerbottenost, ingen stress, ingen nånting.

Men shit så jag saknar det.
Fjällen alltså, inte köttbullsrullningen.
För Jul firas i fjällen.
Det har vi alltid gjort, det borde ni alltid göra.
Oslagbart, Pulsbefriat, Äkta.
Längdskidrälsen genom skogen, vertikalmanchestern i backen, mörkret & levande ljusen, bitande kyla & värmen från bombardino & renfällar...
Tur att släden fortsätter till Völlan på danefterdanefterdopparedan!
...
100 dagar & 100 nätter sedan flytten gick från Ramundberget idag.
Ny miljö gav ny luft & nya tag.
Fjällkrögaren blev citynörd med backslick.
Kul...
En resa på vinst & förlust var målet.
Vinst blev det i form av ett litet barn med nedkomst 1:a Maj.
Vinst blev det med en framtid som arrangör av HudikKalaset sista helgen i juli.
Vinst blev det med restaurangerna på Bergsåkers Travbana & en supersöt liten krogbåt vid namn Ms/Medvind.
Dunderförlust blev det med 7 (sju!) centimeter snö just nu.
...
I det stora hela ett liv, precis som vanligt.
...
Avslutar med ett själavärkande citat hämtat från 2 legendariska kockar, & hälsar alla Ramundbergare en GodJul & ett GottNyttÅr, må ni alla hitta kanelen i BaraÄktaVaraGröten.

"&Våran gris han drog - har ni hört en sån fuling
Men han trodde nog - på ett liv efter julen
Ja visst han sa Goodbye och stack till Hawaii
tillsammans med Miss Piggy
Ja, fläsket brann så han försvann- en mansgris det var han !

Vår julskinka har rymt - och släkten kommer om en timma
Vår julskinka har rymt - hur kan en gris bara försvinna
Nu ger vi opp- för utan hans kropp är grisfesten en flopp !
Vår julskinka har rymt - det tycker vi är grymt !"

//Jonas Hamlund

”Jaaa jag har slagit Charlotte Kalla” hör jag mig själv säga där vi står lätt andfådda efter första backen på Fjällbryntspåret i riktning mot Ramundberget.

Vi tränar tyngdöverföring i slakmotan, det har fallit lätt pudersnö över natten så det knarrar så där mysigt som det alltid gör med kombinationen nysnö och kallgrader.

Som liten tös hemma på Fiskvägen i Tierp så minns jag att jag suckade åt min pappa, jag vart inte ett dugg imponerad, himlade med ögon så där som man gör när man är tjej och 11 år och tänkte att så där kommer jag då aldrig bli.

Nu gör jag samma sak.
Det är inte till mina egna barn, den här gången, men de kommer säkert också få höra historien om när mamma var före Charlotte Kalla på en sprint i Östersund.
Pappa vann aldrig över Gunde Svan, men han var på samma sida på resultatlistan (till pappas försvar ska sägas att det var många fler som tävlade och att resultatlistorna sträckte sig över flera blad). Men samma sida (!), du hör ju själv, det är inget som imponerar på en 11-åring.

Det är nu tredje advent, tomtegröt intogs till frukost, stjärnan lös i fönstret, ljusen på bordet och i bakgrunden julmusik. Vi stakar iväg och till vänster om oss har vi ett panorama med snöklädda toppar där Storskarven tonar upp i bakgrunden. Det ser ut som ett vykort, men det är på riktigt, det är äkta. Vi ids inte ta upp kameran, men bilden behåller vi på näthinnan.
Det är lätt att glömma bort och ta för givet. Kanske har vi det lite för bra vi som har detta utanför husknuten varje dag?

Vi kommer fram till backen med skylten på toppen:
”Är du osäker ta av dig skidorna och gå ner”
Det är ingen lätt uppgift men min adept har inställningen att klara av att diagonala hela vägen upp.
Det handlar mycket om inställning. Vår egen inställning och andras. Tänk tanken hur oändligt mycket svårare det skulle vara för oss att lära oss gå eller cykla eller springa, om våra föräldrar ständigt hade sagt: Nej, lilla vän, det där är nog inget för dig.

Vi har nu kommit några kilometer bortanför elljusspåret där skidpremiären gick, eliten tävlade och en miljon tittare satt bänkade framför tv:n och vinterstudion i november.

Nu är vi på väg till Ramundberget, platsen vid vägens ände där det saknas tv på rummet. Jag tycker att det är en genialisk idé. Semester, och ja, vi umgås istället. Enkelt och äkta.
Lika enkelt stakar vi sista vägen till Ramundsberget. Ja med S, fler har sagt fel förut.


// Mikaela Sundbaum

Som mamma till tre killar så kan jag titt som tätt känna mig lite ensam här hemma, hur nu det är möjligt så trångt som vi bor.

Det kanske beror på alla uppfällda toalettlock, skor i storlek 43 som bara STÅR innanför dörren och att jag har svårt att förstå mig på hockeyns uppförande koder - vuxna som inte har namn utan "heter " materialarn.

Det var när denna känsla var som tydligast jag fann annonsen om att Maggan & Roffe hade fått valpar.

Ett antal veckor senare anlända hon, min lilla " dotter" äntligen. Den bästa av blandraser som fick namnet Odd Molli för det hade jag förstått att varje blandras blir unik.
Molli visade sig vara en dam som hade två saker som var hennes drivkraft i livet, lek och en stor portion humor. Med dessa två i fokus har vi i snart två års tid vandrat och på vår väg har vi fått vänner som vi aldrig skulle ha mött om det inte var för Molli. Så många samtal så mycket skratt och frisk luft.

Molli har fått mig att inse både det ena och andra – att du köper en tik innebär inte att hon behöver vara kvinnlig- alla frågar vad HAN heter när de ser henne.
Det är också Molli som har fått mig att förstå att man kan lära gamla hundar att sitta, det var nämligen hon som fick mig att pröva att åka längdskidor ngt som jag inte hade gjort sedan barnsben.

När jag är riktigt dålig på ngt så köper jag alltid väldigt mycket utrustning och så var fallet med hund och längdskidor. Det köptes in en sele som det Norska landslaget har på sina hundar och det fantastiska var att när Molli fick på sig denna ( dessutom var den pimpad med en Norsk flagga )
Så såg hon ut som ett proffs.

En tidig morgon när det fortfarande var mörkt var det dags för vår debut i spåret. Hund, sele, bälte, lina skidor, pannlampa och stavar…..ja jag tror att ni förstår hur det gick. Jag slet som ett djur att hålla linan från att trassla in sig i skidor och stavar. Molli som inte fick med sig att det var framför mig hon skulle vara tyckte att det var roligare att hoppa på mina skidor när jag försökte få ekipaget framåt.
Rycket som sedan blev i linan när hon trodde att vi tävlade att hinna först frestade hårt på balansen.

Med rimfrost i fransar så att jag snart inte såg närmade jag mig en skylt och jag inväntade med spänning resultatet av vårt första åk tillsammans.Det stod Ramunberget 1 KM!!!!.

Med stelfrusna fingrar så fick jag av mig skidor och kopplade loss hunden, slog snön från mössa och vantar. Båda jag och Molli hade ett lager av frost både i håret och på kinder.

Väl inne i värmestugan var det full aktivitet. Det vallades pratade val av valla och vilket spår som skulle utmanas i det tuffa väder som var på fjället. Alla undrade om vår tur, hur var föret, hur var fjället , var det kallt?. Jag svarade så gott jag kunde och var glad att ingen fråga hur långt jag kom.

I slutet av december är det dags igen men nu är vi ett år äldre både Molli och jag så håll i hatten för nu blir det åka av.

Må väl och du lär se oss i spåret,

Kickie Jansen & Odd Molli

En dag är så härligt varierande.

Att vakna på morgonen och känna att jag har världens bästa livskamrat, är underbart. Att sen gå in och väcka två sömndruckna barn som kastar armarna om min hals och säger ”god morgon pappa” gör att starten på dagen blir toppen.

Mitt jobb är varierande och jag känner en glad känsla i kroppen när jag antingen lär mig något nytt av mina elever och aktiva eller kollegor, men också när jag kan tillföra dem något i deras utveckling, t.ex. med skidtekniken.

Jag gillar hösten. Den ger en känsla av friskhet. Luften är klar, färgerna är fantastiska och längtan efter att få sätta ner skidorna i den nyfallna snön och glida iväg upp mot fjället är stor. Längtan efter känslan i benen när mjölksyran börjar smyga sig in efter några minuter på spåret upp mot Mittåkläppen, oskön men ändå så skön.
Känslan av tillfredställelse när jag nått upp på fjället. Tillfredsställelsen som dels beror på att jag orkade uppför backen, dels för den frihet jag känner när jag glider fram i de nydragna klassiska spåren.
Jag känner hur jag har lyckats med min vallning och enkelt får fäste på skidorna i backarna. Det är lätt att träffa i tekniken.

Jag gillar vackra platser. Jag får ett finurligt leende på läpparna och en glad känsla i kroppen när solen skiner eller snön vräker ner.
Ramundberget ger mig alltid en glad känsla i kroppen. Det är en vacker plats. Alperna likaså.

Förra veckan var jag i alperna i strålande sol. Känslan av energipåfyllnad var total. Känslan, när vi gått uppför en slalombacke och nådde toppen över 1000 höjdmeter senare, var att jag är lycklig som får uppleva detta.

Dessutom vet jag att jag ska besöka Ramundberget igen i närtid. Platsen med den sköna känslan.
Det finns så mycket som ger mig en goo känsla! Ha en härlig vinter!

Ola Ravald

I dagarna har Röros fått det prestigefyllda priset Best Destination av ansedda organisationen Responsible Tourism Awards.

Denna lilla gruvstad där man under århundraden har brutit järnmalm och där 10 000-tals liv har gått till spillo under vidriga gruvförhållanden har lyckats behålla den genuina känslan i bygden. Man har genom svensken iver att bränna ner byn skapat brandväggar mellan husen redan på 1700-talet och nu har man en av de äldsta bäst bevarade trästäderna från denna tid (övriga trästäder i Skandinavien har under årens lopp brunnit ner med jämna mellanrum) och parallellt med detta behållit och förstärkt lokal kultur, seder och matkultur. Detta har även gett att UNESCO satt upp bygden på dess lista över världsarv. Personligen anser jag att det är “trevligt” och “intressant” att besöka Röros. Främst uppskattar jag deras “Potteri” där man kan se hur man tillverkar det karaktäristiska lergodset för staden. Kvalité, äkta och genuint. Även ett fint muséeum över gruvdriften men där stannar det. Sen är det mest vackra tak, fasader och dörrar från 1600- och 1700 talet vilket man efter hand lär sig. Det som man lyckats med i Röros är att ta vara på sina naturliga styrkor och sin historia för att skapa en äkta upplevelse och hållbar utveckling av staden. Man har även lyckats att samlas inom destinationen med kvalitativa värdskapsprogram och produktutveckling som följer destinationens strategier.

Osökt vandrar tanken till “grannkommunen” Härjedalen, Funäsfjällen med Ramundberget, Funäsdalen och Tänndalen med flera. Starka traditioner, stort kulturliv och där man lever parallellt med naturen; nära dess råvaror och djur. De stora upplevelserna finns alltid i det som är äkta och där det finns en naturlig bas som bygger på dess historia och traditioner. Man har lyckats att under de senast 40 åren samlas under en fungerande destination och nu finns det alla möjligheter att gå vidare och skapa spets. De som kommit absolut längst inom detta arbete inom Funäsfjällen är Ramundberget där man skapat en plats som inte liknar någon annan i Norden. Vid vägens ände finner man en pärla i dalgången med de stora fjällen som beskydd. Ramundberget har tagit till sig- och förlikats med sin historia om skidåkarna som kom till Britta och Agaton Norberg 1936, den naturliga snön, gästvänligheten, de stora viddernas fjäll. Man arbetar målmedvetet med att förtydliga och förstärka detta arv där familjen och maten står i centrum. Det är naturligt och äkta. Aldrig tidigare har begrepp “Håll e enkelt”, passat bättre. Kanske är det Funäsfjällen och Ramundberget som ståtar med Best Destination vid nästa års Responsible Travel Award. Både Destination Funäsfjällen och Ramundberget har alla förutsättningar att ta positionen som en av de främsta inom hållbar turism- och bygdutveckling.

Johan Bjelke